RECENSIONER

Global bortbyting. Färgsprakande realism i suggestiv exilsaga.

"Kokong har trollöron och ser ut som en bortbyting. Han heter så för att han i berättelsens början ligger inlindad i ett kokongliknande knyte när han blir bortlämnad på bagagehyllan i ett järnvägståg. Det sker i ett fjärran, ökenlikt land där barn kanske överges av nödtvång: ”Någon går med tunga kliv, håller knytet mot sitt liv.”
Bland resväskorna sover den lille tills han hundratals mil längre norrut ligger ensam kvar på bagagehyllan och blir upphittad av en förvånad stins som bestämmer sig för att ta honom under sina vingar.
Men Kokong gillar inte sitt nya hem. Han fräser, spottar och slåss som om det var just i trollskogen han hade sina rötter.
”Kokongs långa resa” för samman globalrealism och sagotradition i en rimmad versberättelse om exil och återfunnen trygghet. De suggestiva bilderna leker lustfyllt med perspektiv och konturer: när Kokong gör uppror mot stinsens julfirande speglas hans arga öga i en julgranskula; på rymmen i en hemsk skog skymtar han som en liten rödbrun kludd.
Också färgskalan utnyttjas verkningsfullt. Försoningen med det nya landet, som målas i blåmurriga toner, gestaltas genom att hemlandets rödockra färger får lysa fram genom stinsens köksväggar och moraklocka.
Mer logiskt utmanande är varför Kokong egentligen har så svårt att anpassa sig till sin nya, nordliga tillvaro då han vid tidpunkten för bortlämnandet inte ser ut att vara äldre än ett lindebarn.
Men det är en bisak. Även förekomsten av en del nödrim kan man bortse från när den rytmiska texten annars invaggar samma slags trösterika lugn som nattågets dunkande mot rälsen."
Sverker Lenas, Dagens Nyheter

Det stora i det lilla

"En mamma i ett land långt borta där bergen är gula, vandrar med sitt barn i ett knyte. Någonstans under färden tappas knytet bort och hamnar på ett tåg mot främmande land, där stinsen vid resans slut hittar det på en hylla.
Bilden när stinsen tittar upp mot knytet i den tomma tågkupén är magisk. Paketet glöder där bland diffusa skuggor och precis som stinsen vill man lyfta ner det, vrida och vända och undra. När Kokong så vaknar slår stinsens ömma ord an tonen i denna mollstämda bilderbok: Men lilla kåldolma, vad gör du där alldeles ensam i vinternatten? Trygghet i texten. Balsam för en ensam själ.
Maud Mangold skriver, Sassa Buregren illustrerar och samarbetet flyger - som vanligt för detta par - högt. Sparsamma ord, mättade av tankar, effektfulla bilder, att gå på upptäcktsfärd i under många omläsningar. Nu är det stinsen som vandrar med Kokong i famnen, bland mörka granar och snö. Men barnet har inga minnen att hänga upp allt det nya på, det är bara usch och kallt och ljust och luktar inte alls som hemma.
Kokongs långa resa handlar om hur svårt det är att landa och hitta tryggheten någon annanstans när man lämnat sitt land, men också mer allmänt om, hur det är att vara och bli till. De kraftfulla symbolerna är tidlösa; tåg, som kan spåra ur och komma tillbaka på rätt spår, vandraren, som ger sig ut på en resa utan karta, kokong, det skyddande höljet.
Inget vill den här varelsen ha, som mer liknar en vredgad alv med spetsiga öron. Allt spottas ut. Ingenting stämmer, kudden är för hård, drömmarna borta och sängen för stor. Kokong flyr och ilar på snabba fötter som en flämtande låga i en skog som stormar. Men stinsen kommer så klart och hans hand är varm och trygg och snart kan Kokong äta både pannkaka och sill.
Det är det uråldriga dramat om uppbrott och utveckling, koncentrerat till bilderboksformat. Det stora i det lilla. Det ser enkelt ut först, men under ytan, i skikt efter skikt, finns utrymme för frågor om livets mångfald så att det räcker och blir över."
Marianne Ekenbjörn, Norrbottenskuriren

Maud Mangold & Sassa Buregren | Kokongs långa resa

"En mamma i ett fjärran land tar sitt lilla barn i ett knyte och ger sig ut på resa. Någonstans längs vägen kommer de ifrån varann och knytet hamnar på ett tåg i främmande land. Han blir upphittad av en stins som tar med honom hem men det är inte så lätt att vänja sig vid en ny värld, ny mat och en ny förälder.
Den lilla varelsen, som kanske är ett människobarn men lika gärna kan vara ett troll, får namnet Kokong. Kokong har svårt att acklimatisera sig och ”fräser och spottar värre än fem igelkottar”, välter möbler, matvägrar, brottas med sina svåra minnen och rymmer hemifrån. Den tålmodigt kärleksfulle stinsen hämtar tillbaka honom igen.
Maud Mangolds och Sassa Buregrens bilderbok Kokongs långa resa är en saga om att som barn tvingas med på en förälders flykt, hamna på villovägar och försöka finna ro och trygghet med en ny vuxen när ens mamma har försvunnit. Berättelsen, på rim, är en drömsk och melankolisk berättelse för de riktigt små och ger en stark känslomässig ingång till det ensamkommande flyktingbarnets, eller kanske det redan halvstora adoptivbarnets situation. Sassa Buregrens akvarellillustrationer förhöjer vemodet och sagotonen ytterligare.
På bokens sista uppslag har Kokong krupit in i magen på stinsens stora moraklocka – där han sitter i fosterställning som vore klockan en livmoder. Stinsen sjunger för honom och Kokong är av allt att döma tillfreds – det går att börja om. Det är väl att denna fina och sorgliga bok slutar ganska lyckligt för en berättelse om att komma ifrån sin mamma och hamna hos en främling kan självklart lätt bli ångestskapande för ett litet barn. Mangold och Buregren tar sig an det svåra ämnet med stor känslighet."
Eva-Lotta Hultén, Göteborgs-Posten

Svår resa med hoppfullt slut

"Hur är det att lämna ett land och möta ett nytt, okänt? Vad kan avgöra hur den upplevelsen blir? Frågorna kring vilka Sassa Buregrens och Maud Mangolds nya bok ”Kokongs långa resa” kretsar är angelägna i vår tid då många människor tvingas fly eller lämna sina hem.
Också här har umbäranden en gång i tiden fått människor att bryta upp och söka en ny trygghet, en inspirationskälla till temat i ”Kokongs långa resa” är emigrationen till USA på 1800-talet.
Berättelsen tar sin början i ett gulaktigt land. Där går någon med tunga kliv och med ett knyte tätt mot kroppen. Knytet hamnar på ett tåg och så småningom i ett blåaktigt land, ett land, en plats, som inte är hemma. Där är det ovant och knepigt. Stinsen som tagit Kokong till sitt hem har konstig kostym och hans hem luktar ludd och hemsk parfym.
Själv är Kokong, ja vem är Kokong? Och var kommer varelsen ifrån?
Berättelsen om det lilla livets svåra, stora resa bär sig själv, är inte snärjd av sitt budskap. I stället andas den djupa tag, blåser ut sin medmänsklighet och lyhördhet och viskar att det finns sätt för oss människor att ta hand om varandra.
Sassa Buregren och Maud Mangold står tillsammans bakom idén och arbetar också tätt tillsammans med text och bild. Maud Mangolds rimmade text har flyt och känns skön att läsa högt. Bilderna är mjuka och uttrycksfulla. Det känns att boken om Kokong är frukten av ett nära samarbete där två duktiga konstnärer kompletterar och respekterar varandra.
När Kokong har kommit fram till resans ändstation får den lilla varelsen taggarna utåt. Kokongs rädsla speglas i ilskan. Han ”fräser och spottar värre än fem igelkottar”. I en av de konstiga röda bollarna som hänger i granen, speglas hans arga, arga öga. Men när alla sover är han vaken och kan inte glömma. Han ska ”räkna till hundrafem hela den långa vägen hem”.
Kokong drar sig undan. Men stinsen ger inte upp utan drar kärleksfullt tillbaka honom igen. Till sist vågar han, då bjuder han på en bit av sin färgglada tygdräkt och pryder kattens svans och jag känner mer och mer att det är en underbar och viktig bok jag håller i min hand."
Dalila Dorai, Hallands Nyheter, Hallandsposten

När livet förändras

"Kokongs långa resa börjar i en famn i ett varmt och fjärran land. Varelsen i den färgrika kokongen får uppleva både ensamhet, kyla, mörker och vilsenhet innan tillvaron ljusnar och livsglädjen återvänder. Associationer till Moses i vassen och sagor om bortbytingar i Tomtar och Troll ligger nära till hands, men ämnet är mer aktuellt än så.
En kvinna bär ett knyte tätt intill sin kropp. Den första bildens färger och gestalter förmedlar värme och närhet, men kvinnans steg är tunga. Hon vandrar längs en öde krokig väg som försvinner i fjärran.
Det färgrika knytet, kokongen, hamnar på en bagagehylla i ett tåg, och snart förstår läsaren att det finns en levande varelse inuti. Alla går av, knytet ligger ensamt kvar. Den stinsen bär hem i natten upplever vilsenhet: ”Den som finns där inne/vet inget om ugglor och granar./Har heller inget minne/ av kottar eller svanar. I det nya landet är färgerna släckta/ och alla pölar is-över-täckta. […]”
Kokongen placeras under julgranen bland de andra paketen, stinsen och hans katt öppnar och välkomnar förvånat lille Kokong. Men den lille trivs inte alls, allt är fel och han bestämmer sig för att rymma, han minns, det här är inte hemma. En dramatisk flykt, tillbaka till stationen. Stinsen kommer efter, lånar ut sin uniformsmössa – som en del av sig själv.
Tillsammans återvänder de hand i hand, bilden är parallell till den första med kvinnan och barnet, men här råder mörker och vägen leder till något som Kokong känner igen – huset där katten väntar i fönstrets varma ljus.
Kokongsvepningen följer med som näring – en del av varelsen och livets begynnelse – men trygghetssymbolen får en annan skepnad och ny betydelse i det nya livet; den virvlar glatt och Kokong har till och med delat med sig en bit av den till katten.
Texter och bilder berättar om upplevelser och känslor, om att plötsligt vara långt borta, främmande, annorlunda och ensam, om att inte förstå och inte känna igen sig. Redan på omslaget förmedlas Kokongs misstänksamhet, rädsla och främlingskap inför omgivningen. Maud Mangolds verser är omväxlande vackert poetiska och småknasigt rimtokiga, i god balans. Sassa Buregren målar en stark berättelse av känslor, upplevelser och stämningar; visst kompletterar text och bild varandra men bildernas berättelse är viktigare i sammanhanget.
Hur mycket minns ett litet barn som ensamt har lämnat sitt land, säkerligen mer än det går att sätta ord på"
Marit Johnsson, Tidningen Kulturen

Lika smärtsam som hoppfull om flyktingbarn

"Maud Mangold och Sassa Buregren lyfter ofta fram svåra ämnen med en poetisk ton i sina böcker. De inledde sitt samarbete med skärgårdsdramat Trutsommar (2008) och följde senare upp med fängelseboken Pärlor till pappa.
Deras nya bok, Kokongs långa resa, fokuserar på flyktingbarnens smärta. Berättelsen börjar i ett saffransgult land med höga berg. Där går någon och bär på ett bylte. Det hamnar på ett tåg och blir liggande där, tills en stins i ett snöigt land tar med det hem och ger det ett namn - Kokong.
Texten trummar rytmiskt fram med betonande rim, två strofer per sida och ibland ett onomatopoetiskt stickspår. Det är en mångbottnad text, konkret ner till minsta karamell samtidigt som den symboliskt zoomar in större konflikter.
Bilderna flyter i smala akvarellfloder från uppslagens vänstra nederkant och exploderar i sensibla panoraman till höger. När Kokongs känslor blir svåra krymper bilderna och friläggs effektfullt mot det vita. Det är en svår, men vackert sammansatt saga – och lika smärtsam som hoppfull."
Jonna Fries, Smålandsposten

Bilderbok som tänder färgerna

"Har ni vägarna till Göteborg 29 januari och chans att besöka bokhandeln Bokskåpet så gör det! Då visas nämligen Sassa Buregrens illustrationer till den nya bilderboken Kokongs långa resa.
De är värda en resa i sig: stämningsskapande och mättade färger, oväntade kompositioner och gehör för text och innehåll i berättelsen om Kokong. Kokong är den lilla varelse som i ett tygknyte hamnar på hatthyllan i en tågkupé i ett land "med höga berg", där "allt har mycket färg" och vaknar lång senare, när myllret och tjattret ombord bland människor och höns har lagt sig och tystnat. Då är hon (eller han) i ett land där "färgerna är släckta" och "alla pölar is-över-täckta" – och illustrationerna byter karaktär till dovt och svärtat; det ljus som finns är kallt.
Som ni hör rimmar texten.
Det är litet magiskt, för rytmen bäddar liksom in mig som läsare i historien, så som Kokong är inlindad i först sitt knyte, sedan sina stora tygsjok till kläder och hela tiden i sin egen lilla värld mitt i skiftet mellan de två omgivande världar, som utgör resans början och slut. Samtidigt är det litet problematiskt, eftersom det är svårt att skriva riktigt bra rim. Ibland känns det väl lättköpt, ibland haltar det, men det visar sig finnas något speciellt: Här återkommer en språklig vidd, som tar loven av eventuell irritation över mindre lyckat rimmande. Det kan vara oväntade orsakssamband som att färgerna är släckta eller en oväntad syftning som laddar texten med en ovisshet och därför plötsligt, på ett inte alls förutsägbart sätt, gestaltar Kokongs vilsenhet och svårighet att tolka omgivningen: "Vinden ylar som en varg/tänk om den är arg." Eller: " "Bara om man blundar/kan man slippa alla hundar."
Oväntade ord dyker också upp, som "skuttelibång" och "hoppalång", och Kokong själv följer inte heller något mönster. "En unge" kallar Stinsen henne (eller honom). Men det är en "unge" från en annan värld, målad som något nästan bekant men samtidigt okänt. Silhuett och rörelse människolika, kropp och ansikte ändå inte människa, men inte heller definierbart djur – och helt ovan vid allt i det läsande barnets värld: korv, sötsaker, gran, is.
Men känslorna i det läget känner läsaren igen: hemlängtan, sorgsenhet, flyktinstinkt.
Vad löser det? Jo, omtanke och tålamod. Att det finns en vän som inte ger sig utan i stället går ut i kylan, letar upp Kokong och försöker igen, hur mycket nej han (eller hon) än har sagt. En vän som också vågar ge Kokong tid att undersöka, pröva och göra det nya till sitt. Det blir en bokupplevelse som sprider både vemod och oro, glädje och tillförsikt. Som tänder färgerna inom mig."
Marita Adamsson, Bohusläningen

En annorlunda resa

"En klassisk berättelsekomposition utgörs av formeln hemma-borta-hemma, inte minst i barnlitteratur och i synnerhet i bilderböcker.
I de flesta fall innebär det en bokstavlig återkomst för huvudpersonen till hemmet efter äventyr i det okända (som i och för sig kan vara ganska näraliggande). Men i den här bilderboken rör det sig om en resa bort, där ”hemma” med allt vad det kan innebära av trygghet visar sig vara någon helt annanstans än ursprungsmiljön.
Vem eller vad Kokong är blir aldrig riktigt utsagt, kanske ”en skrott”, gissar stinsen som hittar honom inlindad i en filt på bagagehyllan i ett tåg. Han har i alla fall spetsiga öron och kommer från en trakt där det finns höga berg och naturen utmärks av starka färger.
I stinsens land är det kallt och blått och isigt, och i texten markeras hemmahörigheten med ord som korv, brunsås, jul, igelkottar, pannkaka och nykokt sill. Och skulle man ändå undra så återfinns Kokong liggande på en bänk under en affisch med orden ”Åk tåg” i stationens väntsal, när han inte funnit sig tillrätta hos stinsen och denne gett sig av i natten för att leta efter honom.
Det blir till sist slutet gott, allting gott i denna rimsaga, där regelbunden versflätning och rytm fått ge vika för finurliga halvrim och roliga ordfynd. Text på vänstersida och fyndiga och varma bilder på högersidorna, i en bilderbok om hjälpsamhet och vänskap utan pekpinnar."
Birger Hedén, Sundsvalls Tidning

Visst finns det en framtid i det nya kalla landet

"Maud Mangold, som för några år sedan flyttade från Alingsås till Göteborg, fortsätter sitt lyckade samarbete med illustratören och konstnären Sassa Buregren.
Efter Trutsommar och prisbelönta Pärlor till pappa kommer de nu med sin tredje gemensamma bok; Kokongs långa resa.
Stinsen hittar Kokong – en obestämbar figur som varken ser ut som människa eller djur, kanske är han något mittemellan – i ett bylte på tåghyllan. Kokong får följa med stinsen hem där precis allt är annorlunda mot det trygga, hemvanda.
Boken handlar om att lämna ett land och försöka finna sig till rätta någon annanstans. Den är skriven på vers, vilket lätt kan bli krystat, men Maud Mangold får orden att flöda så lätt och elegant att man efter några sidor knappt tänker på att texten rimmar.
Liksom Pärlor till pappa finns det en poetisk ton i både bild och text. Och berättelsen slutar i dur. Visst finns det en framtid för Kokong i det nya, kalla landet han har kommit till!"
Jenny Schagerlind, Alingsås Tidning

Btj-recension:

"Ett litet barn lämnas av sin mor. Det ser ut som ett litet knyte bara, väl inlindat, där det ligger tyst och stilla på en bagagehylla på tåget. Länge varar resan, från det torra, heta landet, till snö och kyla i norr. Men där i det kalla vinterlandet finns också den människa som vill och kan bli en ny förälder åt Kokong, som barnet kallas. En mycket sorgsen saga klingar därmed ut i ett hoppfullt budskap, att det går att hitta hem igen, också för den som förlorat allt. För den vuxne läsaren står det klart att detta handlar om ett så kallat ensamkommande flyktingbarn. Jag är osäker på hur ett litet barn skulle ta till sig berättelsen. Den har ett poetiskt dröjande tonfall, med många underförstådda innebörder. Samtidigt går det nog att läsa den på ett konkret plan. Men den dominerande känslan är otrygghet, och jag undrar om det blir alltför obehagligt för barn oavsett tidigare erfarenheter? Kanske kan det vara en bra bok att läsa i grupp vid speciella situationer, för att öka empatin för utsatta barn. Det konstnärliga värdet råder det i alla fall ingen tvekan om. Både den rimmade texten och de ödsliga bilderna i murriga färger gör starka avtryck hos mig som läsare."
Åsa Österlöf, BTJ