RECENSIONER

" Bilderbok. Författaren Maud Mangold har skapat en mängd böcker som riktat sig till både unga och lite äldre barn. Hennes böcker utmärks ofta av magi och fantasy i olika skepnader. Även Drömkatt gestaltar en magisk och lite sorgsen stämning. Illustratören Sassa Buregren är en erfaren konstnär och hennes helsidesbilder är små konsttavlor i sig själv. vilka präglas av en trolsk oskärpa som skapar en hemlighetsfull kontur till texten. De är storslagna helt enkelt! Däremot är jag inte säker på att barn upplever dem på samma sätt. De kan nog känna igen sig i känslan som illustrationerna utstrålar, men kanske hade de önskat all de var något tydligare. Texten om pojken Jomar som letar efter sin drömkatt är också den utformad som en dröm. Jomar ror över vattnet och vandrar på mossan, vägledd av korpfågeln. Han möter hästar med fladdrande manar, och träffar drottningen av sten. Hon visar honom vägen till katten och i bergets skugga ser han konturerna av sin drömkatt, omgiven av små kattkompisar. Jomar ser att katten har det bra, väljer att avstå från henne och istället bege sig hemåt. Texten har ett poetiskt skimmer över sig, den är sparsmakad och bjuder in läsaren i berättelsen med sina frågor."
- Elisabeth Eliasson Roos, BTJ

Särpräglat i sagans värld

" Vi har funnit två särpräglade och i vårt tycke underbara bilderböcker. Bägge utspelar sig i sagan och mytens landskap.
[…den andra är "Annie från sjön" av Kitty Crowther…]
Drömkatt, med text av Maud Mangold och bilder av Sassa Buregren, är gjord i stort format. I flödande blåa och gröna akva¬rellfärger sitter en förundrad pojke på omslaget. Honom får vi följa på en inre resa. Han söker efter sin drömkatt, en förlorad katt. Och han har mod att färdas över havet for att närma sig det svåra och okända för att till slut känna saknad och sorg och acceptera det som är. Pojken heter Jomar.
Jomars äventyr utspelar sig i en drömvärld. Han kommer roende i dimman och kliver iland på ön med svart sand. Här möter han korpen. sju små hästar som fnittrar och ändrar färg, Stjärndrottningen som vakar över Himlens öga (en källa där han kan se rakt in i sig själv och där han ser katten) och Det Stora Berget som håller på sina hemligheter.
Det händer ibland att man konfronteras med andra människors drömbilder - i berättade drömmar, i bilder och berättelser - som känns egendomligt bekanta för en själv. Man möter nog det som psykoanalytikern C.J Jung benämnde arketyper, gemensamma urbilder som vi alla delar.
En sådan känsla väcker Drömkatt. Den minner en om de svåra utmaningar och resor man gör i barndomen när så mycket är okänt och sinnena så mottagliga.
Maud Mangolds text är besvärjande och full av upprepningar, som ibland blir påträngande men bildar en behaglig högläsningsrytm och manar fram en magisk stämning Hela boken inbjuder till dialog mellan högläsare och lyssnande barn.
Ibland ställs direkta frågor:
Någon ror. Någon ror med lugna tag. Det droppar från årorna…
…Vem är det som ror?…
Sassa Buregren har gjort en fantastisk bildsättning av texten. Hon manar fram det hisnande. det farliga, det vackra.
Jomar rör sig från det ljusa gröna mot det mörkt blålila och nattens stjärnor. Det är en sagolikt vacker bok.
[…]"
ULLA WENZEL
HERVOR SVENONIUS
Värmlands Folkblad

Bilderbok att låta sig bergtas av

" Det händer ibland. Jag blir nyfiken på en bok. öppnar den och hamnar i ett land där nya världar, dofter, färger och intryck växer och omger mig, fångar mig litet mer än andra.
Kanske blir jag bergtagen. Och kanske är det bergtagen Jomars katt har blivit, där på den okända ön i dimman.
Strängt taget spelar det ingen roll. Det är inte de faktiska om¬ständigheterna som är intressantast i Drömkatt utan Jomars resa mot en upptäckt och insikt som är större än själva vetskapen om var katten befinner sig. Det handlar om livets obönhörliga sorger: om saknad och oro, om att stå inför en verklighet som inte känns uthärdlig men måste uthärdas.
Jomar dyker upp som en avlägsen prick i dimman. Ror närmre och närmre. Går iland. Där är allt lockande vackert suggestivt. FIytande akvareller förhöjer drömkänslan i dialog med språket.
I ord utformas berättelsen med en omtagsteknik som skapar en långsamt böljande rytm, som dyningarna mot stranden där Jomar lagt till. Något eller några ord i varje sats fölier med strömmen in i nästa och dyker upp där i delvis ny skepnad när språkets våg vänder utåt och vidare igen. Man kan kanske tänka att det symboliserar Jomars utvecklingsväg, när varje ny insikt och upplevelse måste bearbetas och knådas fram och tillbaka för att accepteras och införlivas med något som är han själv.
Det är inga lätta efarenheter han ska göra på sin vandring över ön. Tur då att Korpen, klok och trygg, visar vägen, till kunskapens brunn, som här inte är Mimers utan en sagodrottnings, är så vacker och de små hästarna så lätta att identifiera sig med och känna litet ansvar för, där de springer med och ändrar färg i takt med sinnesstämningen.
Nej, inga enkla saker. För Jomar söker en försvunnen och väsentlig del av livet — katten. När han finner den tvingas han inse att han inte kan få den tillbakal, att den gått vidare åt sitt håll — om det är till döden eller till en annan del av livet låter vi vara osagt — och är lycklig där, så lycklig att den inte kan störas med krav på att förbli vid del gamla.
Det är andlöst vackert och poetiskt. Sorgligt, lyckligt och klokt. Det vill bli läst, av många, för många, i alla åldrar.
MARITA ADAMSSON
Bohuslänningen

Konstverk med målad tystnad

" Det finns barnböcker som egentligen inte är barnböcker utan konstverk för alla åldrar, kanske inte ens främst for barn. Som Drömkatt.
Den poetiska texten tycks stöta sig fram, bit för bit. som vågskvalpet mot den ö dit Jomar färdas: "Det är en pojke. Det är Jomar som ror. Det är han som kliver ur båten och går upp över den svarta sanden". Det är en textflätning som inbjuder till att sätta
Till Maud MangoIds text har Sassa Buregren målat drömska, disiga och sparsmakade bilder: här dryper fukten och den gröna välvande mossan sviktar när Jomar går, medan alla ljud och de flesta synintryck sugs upp av dimman: det är en målad känsla av stor enslighet och Inåtvändhet.
Att Jomar söker en katt får man veta efter en stund. Och när han finner den är den kanske inte riktigt där. Kanske söker han en död katt som han sörjer. Men mest blir hans resa en sorts schamanresa in i andevärlden där korpen som följer honom är hans totemdjur, där det ruvande svarta berget är den prövning han måste möta och de mångfärgade hästarna och det väsen som vaktar källan är invånare.
Själva ser på liksom ur en annan dimension: Jomar är i sin dimma lika avlägsen oss som katten är fången i berget för honom. Men kanske har bara mött de döda och kan nu vända åter till de levande med visdomen att allt är som det ska vara.
Kanske finns barn som tycker att boken ar konstig, men ett konstverk är den; ett vaggande, suggestivt konstverk som väver sin tysta magi.
SUSAANE HOLMLAND
Sundsvalls Tidning

Poetiskt landskap berättar om sorg

"Redan innan berättelsen "'Drömkatt" egentligen tar sin början, på pärmarnas insidor, finns ett grönskiftande detaljrikt landskap att försjunka i. Det kan vara mossa. Det är sådan pojken Jomar går genom när han klivit i land på ön där berättelsen har sin hemvist.
Jomar har kommit hit, ja faktiskt tagit sig fram ensam i dimman, för att söka det som saknas honom. Han kommer hit ensam, men här finns hjälp. Här finns en korp, hästar som skiftar färg och en magisk drottning som reser sig. Här finns en stark men lågmäld kraft.
Samma beskrivning kan passa för Maud Mangolds och Sassa Buregrens konst. Här finns en text med poetiskt anslag, med upprepningar som ger en meditativ rytm: ”Jomar tittar upp och ser ett berg. Han ser hela det höga berget, berget som lutar sig över mosstäcket. Lutar och är högt".
Texten erbjuder en långsam, eftertänksam läsning. Ön där Jomar är, skiftar i gröna nyanser och perspektivet i bilderna skiftar i från långtifrån tiII närmare och nära, från detalj till helhet.
Jag tycker om hur ett av uppslagen i den formatmässigt stora boken får rymma en kortare text på ena sidan och ett par korpfötter och en aning fågelkropp i övre kanten av den andra sidan. På nästa uppslag möter hela korpen i sin prakt med glänsande ögon och kolsvart fjäderdräkt.
lbland bryter mörkare toner in i det grönskiftande, berget är en sådan punkt. När man först anar det är det gråaktigt, senare alldeles svartgrått. Det är också till berget Jomar måste gå för att finna det han söker. Det mjuka, vackra blandas med det kusliga skrämmande och ovissa.
Sagan om Jomar är en berättelse om mod och förtröstan, utmaningar och sökande, sorg och mötet med denna sorg. Att öppna pärmarna till "Drömkatt" är att bli inbjuden till ett poetiskt landskap, vackert och stämningsfullt tecknat.
DALILA DORAI
Hallands Nyheter Falkenberg

Island gav inspiration till halländsk barnbok

"Barnboken "Drömkatt" föddes under en resa till Island. – Vi hittade karaktärerna och hela bakgrunden där, säger Sassa Buregren.

Buakonstnären Sassa har haft ett tätt samarbete med författaren Maud Mangold, precis som under arbetet med deras tre tidigare böcker.
-Ja, vi bestämmer tillsammans vad den ska handla om och jag börjar skissa, sedan får Maud till själva texten. Vi brukar hamna i ganska allvarliga och tunga ämnen, även om vi inte har bestämt det från början, men sedan försöker vi hålla det öppet, så att historien blir mångbottnad, säger Sassa Buregren.
Ett av bokens teman är väl döden?
– Ja. man kan tolka det som att någon har försvunnit på något sätt och vill man diskutera med sina barn tror vi att den kan användas som en slags tröstebok. Det kan även vara en bortsprungen katt eller bara ett husdjur man drömmer om.
Till formatet är "Drömkatt" en stor barnbok och nästan alla bilderna fyller ett uppslag som är större än ett A3-papper. Samtidigt målar Sassa luftigt och med få detaljer. Någon nyans av grönt förekommer på i stort sett på alla sidor och akvarellfärgen gör ofta motivet lite genomskinligt.
– Ämnet styr motivet och det var viktigt att ha stora bilder för alt inte tappa vidderna, det karga och lugnet som finns i det isländska landskapet. Jag tycker om att det ser dimmigt ut, som på Island, och dramatiken som skapas av de vita ytorna.
En skillnad mot "Kokongs långa resa" från 2011 är att texten inte är skriven på rim. I stället upprepas många ord i meningen efter, på en rytmiskt sätt.
Exempelvis "Han är modig och går med långa kliv. Går med långa kliv upp över mossan. Ser sig modigt om och söker".
– Det blir suggestivt och som ett mantra som förstärker temat. Just upprepningarna hör till det jag tycker mest om i boken. Jag tror att Maud bland annat var inspirerad av en yoga-lärare som pratade ungefär så, säger Sassa Buregren.
MARTIN ERLANDSSON
Hallandsposten